Bodavallen 30 mars kl. 14:00
| Målskyttar: |
1-0 (10) |
| |
2-0 (35) Självmål |
| |
|
| Kabels lag: |
Jenny Kullberg |
|
------------------------- |
|
Pernilla Gustavsson |
|
Camilla Karlsson (debut) |
|
Malin Georgsson |
|
Sandra Fyhr (debut) |
|
------------------------- |
|
Pernilla Johansson (debut) |
|
Maria Engberg |
|
Jennifer Sirén |
|
Ashna Rasoal (debut) |
|
------------------------- |
|
Elinor Martinsson |
|
Sandra Thorell |
|
------------------------- |
| Avbytare: |
- |
|
------------------------- |
| Bästa Böna: |
Malin Georgsson och Maria Engberg |
| Varning: |
- |
| Utvisning: |
- |
Kommentar
Tunn trupp, trötthet och två hörnor. Det var faktorerna som fällde bönorna i deras andra match någonsin.
Inte heller till veckans andra match rasade anmälningarna in. Känslan i lagledningen var att vi inte kunde skjuta
upp fler matcher – det är ju varken bra signaler internt eller gentemot motståndarna.
Vi skulle alltså försöka spela även om vi hade ont om spelare. Fast ett tag på lördagen såg det väldigt mörkt ut –
då var vi nere på tio spelare. När Ashna ringde upp under eftermiddagen och anmälde sig till spel hade vi i alla fall
fullt lag.
Fler än elva blev det dock inte. Och då hade ändå lagledningen gått en bra bit utanför reservlistan. Malm lämnade följande
redogörelse i gästboken:
”Följande har tillfrågats: Fanny och Emma är sjuka, Anna är skadad, Ann, Jenny A, Louise och Jossan jobbar, Drugge
flyttar, Lina fyller år, Jessie T ska på Linas kalas, Ida fyller också år, Mickan Kettil gillar inte grus, Becky har tenta,
Jennie E, Heidi och Razaw är bortresta, Cissi jobb/skada, Emma har även frågat Malin Wåhlberg. Kontentan är att vi har en
alldeles för tunn kärntrupp med regelbundet tränande bönor. Den måste utökas.”
Bland de elva som kom till spel hade vi sex försvarsspelare, några fick alltså spela på ovana positioner. Det löstes genom
att Pernilla Johansson motvilligt fick debutera som högerytter, och att vi flyttade upp Maria på centralt mittfält – för
att få en duktig bollhållare där.
Vi hade fyra debutanter, och väl ute på planen tog det närmare en kvart innan vi hittade varandra – och ett någorlunda bra
positionsspel. Vi hade ingen hjälp av att vi fick inleda i ganska stark motvind. Det tog den där kvarten innan vi på
allvar kunde flytta upp laget.
Då hade en nolla spräckts – och det var tyvärr inte den framåt. Jennys bruna nolla höll i 100 minuter och 30 sekunder.
Sedan tvingades hon kapitulera för ett motlägg efter hörna. Vi fick inte riktigt bort bollen i förstaläget, och sedan
liksom blockerade en Brämhultstjej ur dålig vinkel, in bollen vid första stolpen.
Just då kändes det väldigt oturligt, men med facit på hand var det bara att konstatera faktum – Brämhult hade grymt bra
hörnor. Så länge vi orkade göra jobbet ute på planen var det bara just hörnorna som gav oss huvudvärk.
Även 2–0 kom nämligen på hörna. Bollen gick rakt igenom vårt målområde, och skapade stress bland de bruna – ett försök till
rensning smet olyckligt in i eget mål. Matchuret visade på 30,15 – och målet kändes inte rättvist.
Vi hade nämligen börjat spela riktigt bra. Framför allt hade vi fått ett bra grepp om spelet centralt – dels genom att
mittbackarna låg rätt, men framför allt genom att Maria och Jennifer ägde mittfältet.
Vi rullade runt bollen bra. Det var uppspel, tillbakaspel och nya uppspel. Ofta hamnade vi med bollförare i drömläge, alltså
rättvänd på mittfältet eller i anfallet.
Problemet var det att när vi väl spelat till oss rättvända lägen var oftast löpviljan lite för dålig. Forwards sprang i
djupled, men mittfältet låg kvar. Vi fick därmed ingen bredd i våra anfall. Om det bara hade med ork att göra, eller om det
fanns inslag av feghet också lär vi få veta framöver.
Trots nästan 30 minuter där vi hade stort övertag i bollinnehav kom vi bara till två halvdana avslut, det kan vi inte vara
nöjda med. Med större offensiv löpvilja hade vi garanterat fått bättre utdelning. Brämhult kontrade däremot giftigt, och
hade en boll på mållinjen innan paus.
I halvtid var det trots allt positiva tongångar, vi spelade ju bollen till varandra på ett riktigt bra sätt.
Under pausen var det dock nära att vi hade tappat en spelare. Jenny var nämligen millimetrar ifrån att trampa Jennifer i
ansiktet, när den senare hade lagt sig ner på marken för att samla kraft.
Med hjälp av medvinden inledde vi andra halvlek riktigt starkt. Då kom också chanserna. Sandra T sköt utanför från bra läge,
utanför sköt även Elinor från ännu bättre läge. Först vann hon en närkamp med Brämhults målvakt, sedan en till med en back -
bara någon meter från mållinjen. Elinor fick dock kasta sig fram för att få till närskottet, träffen blev sned och bollen
smet några decimeter utanför stolpen.
Elinor hade även ett skott som smet precis utanför. Vi fick dock ingen utdelning, och efter ganska exakt tio minuter tog
plötsligt all kraft slut.
Brämhult spelade en rak och enkel fotboll. De hade tre-fyra löpstarka spelare framåt, inte minst var deras vänsterytter
riktigt snabb och offensiv. Henne försökte de hela tiden nå med bollar in bakom vår backlinje.
Före paus lyckades vi tidigt styra bort huvuddelen av långbollarna, och de gånger bollen kom fram tryckte vi ut
vänsteryttern mot kanten. Nu orkade vi varken skära djupledsbollar eller trycka ifrån oss motståndarna. I minut 58 räddade
Jenny ett friläge via sin vänsterstolpe. I minut 63 träffade bollen både ribban och högerstolpen. Och de sista 20 minuterna
tog Jenny ytterligare tre frilägen.
Vi var slutkörda, och slutade då jobba som ett lag. Vi föll isär, jobbade en-och-en eller två-och-två, dessutom vilade vi
i ”fel” lägen. Vi liksom lurade oss själva.
De överflyttningar vi tränat på var totalt bortglömda. Istället för att jogga 10-15 meter i sidled för att hjälpa
medspelare tvingades vi till 20-25 meter långa maxlöpningar i djupled.
Med tröttheten gick huvuddelen av de bruna över till tryggheten, markeringsspel. Vi föll ut med yttrarna och ytterbackarna,
följden blev att de båda centrala mittfältarna tvingades till ett hopplöst stort jobb över en megastor yta.
Positivt dock att vi inte släppte in några fler mål – och framför allt att ingen vek ner sig. Trots att vi gick på knäna
den sista halvtimmen kämpade alla hela vägen till slutsignalen. Mest slet nog Sandra Fyhr. Hon kämpade nämligen även mot
smärtan.
Hon bröt höger stortå för cirka tre månader sedan, då hon fick foten överkörd av en truck. Med bara en träning i kroppen
gjorde hon nu sin första 90-minutersmatch på flera år. Smärtan i högertån var inte borta, och inför matchen sa Sandra:
- Jag är vänsterfotad och spelar ändå bara med vänstern.
Det visade sig vara helt fel. I halvtid konstaterade hon att tån gjorde ”skitont,” och inte blev det bättre av att hon i
andra halvlek fick precis varenda boll på sin högerfot. När Johan frågade henne om det kanske inte vore bra om hon ändå
klev av de sista 20–25 minuterna, kom svaret blixtsnabbt:
- Inte en chans.
När slutsignalen ljöd kunde elva bönor äntligen andas ut.
- Aldrig mer en match med bara elva spelare, sa Sandra T och Pernilla G.
Vi hade fått en bra genomkörare, men alla var eniga om att det vore önskvärt med minst fem–sju spelare till – inte minst
då flera av namnen på reservlistan är licensierade för andra klubbar, och inte kan användas i seriematcher.
Till sist noteras att vårt lags smeknamn snabbt blivit välkänt i Borås fotbollskretsar. Så här tackade Brämhults
lagkapten för matchen:
– Vi tackar Kabel Åttios bruna bönor för matchen med en applåd.