Broplan 20 mars kl. 19:30
| Målskyttar: |
- (-) |
| |
|
| Kabels lag: |
Jenny Kullberg |
|
------------------------- |
|
Pernilla Gustavsson |
|
Maria Engberg |
|
Malin Georgsson |
|
Cecilia Vilotti |
|
------------------------- |
|
Jennie Eriksson |
|
Johanna Drugge |
|
Fanny Rölander |
|
Emma Jutemar |
|
------------------------- |
|
Elinor Martinsson |
|
Sandra Thorell |
|
------------------------- |
| Avbytare: |
Louise Halldén |
|
Jennifer Sirén |
|
Ellen Lindell |
|
------------------------- |
| Bästa Böna: |
Maria Engberg |
| Varning: |
- |
| Utvisning: |
- |
Kommentar
Vilken världspremiär. Bruna bönor bjöd på en härlig knall direkt – oavgjort mot storklubben Mariedal. Framför allt var
försvarsspelet fullständigt lysande.
Matchen slutade med glada miner, high five och 10,20… från de bruna. Men oj vad vi fick kämpa för att få till den här
världspremiären.
Och då avses inte att det tog närmare 29 år för FC Kabel Åttio att äntligen mönstra ett damlag, utan mer de senaste
veckornas turer kring vår premiärmatch.
Först skulle den ha spelats mot Äspered söndagen den 9 mars. Två dagar innan – på fredagseftermiddagen – ringde dock
våra motståndare och förklarade att de inte fick ihop lag.
Vi siktade då istället in oss på den här tisdagen – och Bergdalen. Fredagen innan meddelade dock Bergdalen att de
lägger ner sitt damlag. Vi gjorde upp en reservlista, och första lag vi fick tag på var Hössna – som visade sig vara
Timmeles farmarlag. Timmele tränas för övrigt av Elinors pappa.
Hössna skulle svara på lördag eftermiddag, men hörde aldrig av sig – Elinor kunde dock rapportera att de inte hade
spelare nog. Då bollades frågan vidare till Mariedal. På söndagen tackade de ja.
På ett sätt kunde inte Bruna bönor få en bättre motståndare i sin världspremiär. FC Kabel Åttio är ju från början en
utbrytning ur just Mariedal. Deras damlag leds nu av Torbjörn Andersson, samme Tobbe som var med och grundade FC Kabel
Åttio. Och som troligen var med i den bruna klubbens allra första herrmatch – mot Solidar på Södervallen i mars 1980.
På ett sätt var alltså Mariedal ett klockrent motstånd. På ett annat var det långt ifrån perfekt. MIK har ju en grym
tradition på damsidan, det är inte så många år sedan klubben spelade i ettan. Efter en omstart i femman har det nu
blivit några år i toppen av fyran. 2007 slutade de på fjärde plats.
Det fanns en lätt rädsla för att vi kanske hade valt ett lite för tufft premiärmotstånd. Även om vi trodde på oss själva
var ju vårens huvudfråga: Hur bra är vi egentligen?
Medan Mariedal lätt placerades i facket ”bra division IV-lag” var vi grymt svårplacerade. Jenny uttryckte det så här:
– Vi är ju ingenting.
Efter ombyte och genomgång på Ryda tog vi Ålgårdsplanen i besittning.
Som grädde på det fina moset hade det snöat rejält dagen innan. Borås stad hade som vanligt misskött planerna, som
inte var tillräckligt skottade och saltade – därmed fanns det redan vid matchstart flera extremt isiga partier. Att
det var några minusgrader gjorde inte saken bättre.
Efter att vi tagit lagfoto och kört ringen överlämnade lagkapten Maria en burk bruna bönor som ”vimpel” till Mariedal.
Några minuter efter 19.30 tisdagen den 18 mars 2008 blåste domare Kalle Grönbäck i gång tillställningen – FC Kabel
Åttios damlag Bruna bönor spelade äntligen match.
Vi började enligt herrmodell, med rullande byten. Flera spelare var grymt nervösa, dels för att de spelade match för
första gången på ett par år, dels för att de var osäkra på sina positioner i zonspelet.
Sandra T var uppsatt som forward, hon var kanske allra mest nervös. Malin kände sig vilsen som mittback, Louise som
yttermittfältare och så vidare.
Cicci var väl kanske inte så nervös, mer förvånad:
– Va, skall jag spela vänsterback? Det har jag aldrig gjort förr.
Matchupptakten var trots nervositeten alldeles utmärkt. Vi fick omgående till ett aggressivt försvarsspel och de första
sju–åtta minuterna fördes närmast uteslutande på Mariedals planhalva. Några avslut eller målchanser kunde vi dock
inte räkna in.
Sedan föll vi sakta hemåt, och matchen började föras på vår planhalva.
Inte så att det var någon fara. Vi fortsatte att ha ett riktigt stabilt försvarsspel. Framför allt var backlinjen
grymt stabil, och fick Mariedal att ta meningslösa avslut från långt håll, eller ur dåliga vinklar.
Efter 26 minuter gick vi bort oss på ett inkast på vår högersida. Mariedal utnyttjade öppningen i vår backlinje och
fick ett fritt läge. Jenny och Malin störde dock skytten så mycket att skottet smet utanför.
Malin fick ont i ryggen några minuter senare, och vilade halvlekens sista tio–tolv minuter.
– Jag känner mig vilsen i rollen som mittback, sa hon.
Det såg inte så ut. Hon och Maria gjorde tvärtom ett lysande jobb i mittförsvaret.
I minut 38 sköt Ellen vårt första skott mot mål. Målvakten gjorde en udda benparad, och styrde bollen till hörna.
Så långt hade vårt försvarsspel alltså varit förvånansvärt bra för att vara första matchen med ett nytt lag och ett
nytt spelsätt. Utöver friläget hade Mariedal bara haft några halvdana lyror som Jenny lätt plockat åt sig.
Nu slog dock tröttheten till på ett obarmhärtigt sätt.
Från minut 39 och fram till den underbara halvtidsavblåsningen var vi riktigt illa ute. Vi orkade inte ta löpningarna,
utan laget föll isär och vi blev överspelade gång på gång.
Mariedal skapade då fyra glödheta målchanser och ett par halvlägen. Tur – och en inspirerad Jenny – räddade oss.
Allra jobbigast var situationen när en Mariedalstjej sköt över öppet mål från fem–sex meter och när en annan
blåtröjad lyckades få snedträff, ensam vid bortre stolpen, tre–fyra meter från mål. Det skeva skottet gick
parallellt med mållinjen till Jenny, som stod vid den andra stolpen.
Eftersom det fanns en stor isfläck på vår högersida bytte vi plan i halvtid. Den andra halvleken spelades på den
något mindre isiga Broplanen.
Med tanke på hur trötta vi hade varit i slutet av den första halvleken fanns en lätt rädsla att vi hade 45 tunga
minuter framför oss.
Så blev det inte. Efter paus blev vårt försvarsspel ännu mer stabilt och tryggt, och vi kom upp lite i planen.
Även om också den andra halvleken gick svagt på plus till Mariedal skapade de inte mer än två–tre halvchanser.
Vi orkade mycket bra, trots att vi fick rulla på lite färre spelare på slutet.
Först blev Cicci skadad. Hon var för övrigt lysande som vänsterback, men stoppades av ett olyckligt fall i en av
de decimeterdjupa rännor som hade bildats under dagen när smältvatten runnit av planen. Med kylan blev rännorna
hårda och farliga.
Skadans art blev en skräll. Själv ställde Cicci direkt diagnosen stukad fot – något hon var van vid. Men vid ett
läkarbesök längre fram i veckan visade sig att hon hade en spricka i knäskålen.
– Jag kände inte ens att jag hade ont i knät, sa hon.
Tacka för det då hon vid skadetillfället hade sådan kramp att hon knappt kunde röra benet.
Offensivt var Ellen – i sin första fotbollsmatch någonsin – en av våra piggaste spelare. Tyvärr var hennes debut
också hennes sista match i Bruna bönor. Hon flyttar nämligen tillbaka till Stockholm nu.
– Kan vi inte ordna en pojkvän åt henne här? frågade sig Cicci.
Zamora tog åt sig att göra upp en lista över tänkbara kandidater. Det är bara att hoppas att listan innehåller något
namn som Ellen tänder på…
Under den andra halvleken frös det alltmer på planen. På slutet fanns det flera farliga isfläckar, och med några
minuter kvar att spela föll en Mariedalstjej olyckligt och handlöst. Då ville inte våra motståndare vara med längre.
Domare Grönbäck kollade snabbt med oss innan han bröt matchen tre minuter för tidigt.
– De ville ju inte spela mer. Då vann vi matchen med 3–0 på wo, sa Elinor.
Visst är det bra att man alltid vilja vinna, men vi var naturligtvis mer än nöjda med 0–0 mot Mariedal i Bruna
bönors världspremiär.
Några dagar tidigare hade Mariedal besegrat fjolårets seriesegrare i Boråsfemman, Borås GIF, med 3–1. Och i påskhelgen
slog de även fjolårets serietvåan, Öxnevalla med 2–0. Enligt uppgift saknade MIK sina två bästa spelare plus sin målvakt
mot oss. Det förändrar inte faktum, vi fick ett önskat första delsvar på vårens huvudfråga om vår styrka: Vi är nog
ganska bra.
För alla hade ju varit bra. Om man trots allt skall lyfta fram ett par spelare, så var Jenny lysande i målet. Maria
och Malin är nämnda i mittförsvaret, där avlastade dessutom Jennifer bra när Malin fick ont i ryggen. Ellen är nämnd,
Drugge visade att hon blir viktig när hon får lite bättre ork, Sandra T vågade hålla i bollen, ytterbackarna var
stabila, yttermittfältarna och anfallarna gjorde ett stort jobb och…
Alla var alltså bra.
Bra var också publiksiffran. Totalt hade vi nog drygt 50 bruna supportrar på plats. Förutom ett 30-tal föräldrar och
anhöriga var stora delar av herrlaget på plats för att se den historiska matchen.
Efter paus fick våra supportrar alltså se ett mycket tryggt försvarsspel. Den enda som var vilsen var Emma, och det
bara precis i det ögonblick då hon fick instruktionen att spela vänsterback. Hon sprang över till högerkanten innan
lagkamraterna pekade ut vilken som är vänster sida.
– Jag var vänd åt fel håll, och tänkte fel, förklarade Emma sin ovanligt långa löpning de tio–femton meterna från vänster
yttermittfält till vänster ytterback.
Det som var allra bäst med matchen var att man lätt kunde slå fast att vi kommer att bli mycket bättre än så här.
Hittills har vi ju nästan uteslutande tränat försvarsspel, och gjort det så bra att vi fann trygghet redan i första
matchen.
Anfallsmässigt har vi däremot mycket att jobba med. Ofta stressade vi upp oss och skickade bara i väg bollen. Det gjorde
att vi sällan fick tid att flytta upp laget eller lugna ner spelet – utan att vi hela tiden snabbt fick ställa om till
försvarsspel igen.
Vi hade alltså inte mycket till spel. Säkerligen berodde det mycket på att vi mötte ett bra lag, men troligen ännu mer
på att vi inte gnuggat in några uppspelsvarianter.
Resten av försäsongen blir huvudsakligen ett enda långt arbete på att hitta positioner och passningsvägar offensivt. Och
visst är man lite nyfiken på hur bra vi kommer att vara när även anfallsspelet sitter…