KLUBBENS HISTORIA  

SAGAN OM FC KABEL ÅTTIO - från Gran Canaria till division VI
FC Kabel Åttios tillkomst var som vilken annan födelse som helst.
Under en trevlig aktivitet såddes ett frö som sedan växte till sig och tog form. Drygt nio månader efter den trevliga aktiviteten hade fröet växt sig så stort att det var redo att visas upp för omvärlden. Den trevliga aktiviteten i det här fallet var en avslutningsresa till Gran Canaria med åtta spelare ur Mariedals juniorlag 26 oktober-3 november 1978.
Spelarna var i högsta grad tveksamma till den träningsmängd och tid som krävdes för att satsa vidare i Mariedals A-trupp. Något C-lag fanns inte i Söderklubben på den tiden. På resan väcktes tanken att bilda en egen förening, och att den skulle heta Kabel. Riktlinjer drogs upp, och dessutom skrevs sånger och ramsor som än idag kan höras när de bruna spelar. Faktum var att Kabel gjorde sitt första framträdande på Gran Canaria, fast då i en högst informell volleybollturnering...
Namnet FC Kabel Åttio har genom åren väckt massor av frågor. Grundarna har dock hållit hårt på det korrekta svaret. Så här skrev till exempel Peder Westin i Kabel News nummer fem, som kom ut i samband med femårsjubileet 1984: "Namnet FC Kabel Åttio har man hört många olika förklaringar till, men den rätta är och kommer att förbli en hemlighet. Tji!!!"
Under våren 1979 hölls en rad icke protokollförda möten där föreningen tog form. Målet var hela tiden att ha ett lag i seriespel våren 1980.
Den 12 augusti 1979 skulle kunna vara ett historiskt datum. Enligt de officiella protokollen var det nämligen just då, på det första formella föreningsmötet, som FC Kabel Åttio officiellt förklarades för bildad. Det är dock inte alls säkert att det var så.
Protokollet är undertecknat av Torbjörn Andersson, som drar sig till minnes att det datumet inte är äkta, utan en efterhandskonstruktion. För att få deltaga i seriespel 1980 var man tvungen att ha en styrelse innan ett visst datum, därför tillverkades ett protokoll som ordnade saken. Att den första styrelsen inte är vald utan bara slumpmässigt ihopsatt, finner man stöd för i Kabel News nummer åtta från våren 1986. Där står det så här om ordförandevalet: "Efter en del turer blev så Westin ordförande i FC Kabel Åttio. Om han blev vald eller ej är väl höljt i dunkel."
Den första styrelsen leddes alltså av pådrivaren Peder Westin. Övriga ledamöter var Torbjörn "Tobbe" Andersson (sekreterare), Pär Stålheim (kassör), Lars "Loppan" Magnusson, Peter Karlsson, Tony Olausson och Christer Karlsson (nu Lidberg, vice ordförande).
Det var mycket arbete innan laget äntligen kunde börja med det de ville, spela fotboll.
- Vi fattade inte att det var så mycket jobb - och att det kostade så mycket - att bilda en ny klubb, säger förste sekreteraren Torbjörn "Tobbe" Andersson.
"Oj vad vi fick jobba innan vi kunde springa ut på planen i de bruna tröjorna", skrev Peder Westin i sin krönika över klubbens fem första år i Kabel News nummer fem 1984. Som stadgar tog man mer eller mindre ordagrant Mariedals.
- Vi gjorde bara några små ändringar, säger Torbjörn.
Det exakta datumet för när klubben bildades är alltså oklart.
Den 12 augusti är nämnt. Ett annat datum som använts är den 12 september 1979, dagen då den nybildade föreningen skickade in sin ansökan om medlemskap i såväl Västergötlands Fotbollförbund som Svenska Fotbollförbundet. Klubben valdes förstås in i de båda förbunden, men namnet accepterades inte. Grundarna ville inte ha någon bokstavskombination, utan önskade att klubben rätt och slätt skulle heta Kabel 80. Så fick det inte vara. Västergötlands Fotbollförbund tvingade Kabellaget att lägga till ett par extra bokstäver. Efter en kort tids fundering valdes FC - som i det här fallet står för Festclub. FC gick bra, men såväl förbundet som flera myndigheter fick ändå in fel namn i sina register. Officiellt kom klubben först att heta FC Kabel 80 IF. Vad IF kom ifrån är oklart, mer klart är att det tog nästan tio år innan förbundet började kalla klubben vid dess korrekta namn, FC Kabel Åttio.
De första åren skrev alla 80 med siffror, men efter fyra-fem år beslutades att namnet skall skrivas utan siffror, och definitivt utan IF.
Alltså FC Kabel Åttio och inget annat.
Vän av ordning skulle dock kunna hävda att FC Kabel Åttio faktiskt ännu egentligen heter FC Kabel 80 IF, eftersom klubben fortfarande på sitt 28:e år står registrerad för det gamla namnet i PRV:s (Patent och Registreringsverkets) föreningsregister.
När klubben väl var bildad och godkänd skulle dräkter köpas in. Vilken färg laget skulle ha var föremål för många och långa diskussioner.
- Vi var överens om att vi skulle ha en färg som ingen annan hade. Det kom förslag på en massa olika udda färger, säger förste ordföranden Peder Westin. Ingen föll de kräsna kablarna i smaken.
- Förrän någon kom på den geniala idéen med brunt, fortsätter Westin.
Så blev det. Torbjörn "Tobbe" Andersson och Pär Stålheim var männen som i februari 1980 fick uppdraget att inhandla de bruna dräkterna. Med ytterst begränsad budget åkte de till Sportjohan i Olsfors. Där fanns det inte något stort utbud i aktuell färg.
- Det enda vi hade bestämt var att vi skulle ha brunt, och när vi kom till Olsfors så hängde de här tröjorna där. De var nog billiga, för det var de fulaste jag har sett, minns Tobbe. - Det var ett lite udda uppdrag vi hade, men Sportjohan hade några bruna tröjor. De höll inte det nuvarande snittet på design och färg. De var nästan i PVC - riktiga banlontröjor var det. Jag minns att det nog blev en liten reaktion på dem, säger Stålheim.
Det udda stället köptes in och framsidan pryddes enbart med klubbnamnet Kabel 80. På baksidan fick klubbens första sponsor, Kameracentrum, stort utrymme.
Hur mycket Kameracentrum betalade är oklart. Däremot är det ett faktum att Mariedal gav kablarna 4000 kronor i startbidrag. Fast det var inte självklart att moderklubben skulle ställa upp för Kabel Åttio.
- Det var Ingemar "Bagarn" Johansson som mer eller mindre på eget initiativ ordnade fram pengarna åt oss. Minns jag rätt fick han mycket kritik för det, berättar Tobbe.
Bagarn var kassör i Mariedal, och alltså mannen som gjorde att kablarna klarade utgifter för material, domare, planhyror och så vidare under första året.
- På den tiden gjorde jag lite som jag ville i Mariedal, säger Bagarn.
Internkritiken brydde han sig inte så mycket om.
- Det var ju nästan bara mariedalare som bildade Kabel Åttio. Därför kändes det rätt att ge dem 4000 kronor. Det är verkligen kul att klubben fortfarande lever kvar.
Det första året var Kabel nästan som ett C-lag till Mariedal. Söderklubben hade till exempel förhandlingsrätt på samtliga FC Kabels spelare.
Fotbollsmässigt blev det inte någon succé. Huvuddelen av spelarna låg i lumpen, och på hela vårsäsongen genomfördes bara tre träningar. Peder Westin minns att den historiska, första matchen alla kategorier spelades på Södervallen i mars 1980 mot ex-jugoslaverna i IF Solidar. Det blev det enda mötet någonsin mellan de båda klubbarna. Solidar kom nämligen inte till spel i serien. Det gjorde däremot Kabel, som med viss tvekan fick ihop lag hela året.
Den match de flesta minns från premiäråret är rekordförlusten med 15-1 borta mot Sjömarken B.
- Det var inte några problem att få ihop folk, men det var inte några starka gubbar som var med i den matchen, minns Pär Stålheim.
Att spelarna var svaga förklaras av att matchen spelades dagen efter skolavslutningen, dagen då flera av kablarna tog studenten. Mot Sjömarken gjorde Bengt "Bengan" Johansson en legendarisk insats som linjeman. I handen höll han flaggan och ur bakfickan stack en helpava Koskenkorva ut. Lars Persson påstår sig ha bildbeviset för att Bengans insats inte är en skröna.
- Det kortet ligger nedpackat i någon låda. Jag får försöka leta fram det till 50-årsskriften, säger Persson.
Pär Stålheim kallade alltså laget. Han var 18 år och yngst i klubben. Trots det blev han den förste - och yngste - kassören någonsin. Han spelade dock aldrig för Kabel, utan fortsatte i Mariedal. Efter två år i Kabels styrelse hoppade han av. Stålheim är fram till dags dato den ende ordinarie styrelsemedlemmen som inte själv spelat fotboll för klubben.
- Det är ju kanske lite udda i sig, men jag var med för att kablarna var mina kompisar. Jag var lagledare första året. Det handlade mer om att få ihop spelare än att lägga upp någon taktik. Fast det var inga problem att få ihop folk, alla ställde gärna upp, säger Stålheim.
Han fick uppleva betydligt fler stora förluster än sköna segrar första året.
"Vi trodde i vår enfald att vi skulle vinna serien lätt, men där fick vi helt fel. Alla insåg snart att spela fotboll i 90 minuter utan kondition är svårt även i de lägre sammanhangen", skrev Peder Westin i Kabel News nummer fem.
Någon klubbsymbol var ännu inte tillverkad. Under hela 1980 arbetades det frenetiskt på att ta fram en sådan. Till första styrelsemötet 1981, den 4 januari, fanns fyra förslag att ta ställning till. Styrelsen föll för en udda symbol föreställande ett utedass omgivet av en lagerkrans.
Christer Lidberg (som då hette Carlsson) var med och tillverkade det udda klubbmärket.
- Jag gjorde ingen stor insats för det var redan bestämt att vi skulle ha ett utedass, men jag minns att jag ritade lagerkransen, säger Lidberg - eller Kirurgen som han numera kallas.
Det syns på resultatet att lagerkransen var handgjord. Den ena sidan blev väldigt tät och fin, medan den andra var gles och tanig. Cirka 20 år senare gjorde Mikael "Räka" Reinholdsson om kransen i ett datorprogram genom att spegelvända den välgjorda sidan, vilket gör att båda sidor av lagerkransen numera är identiska.
Kabel Åttio tog tidigt upp andra sporter än fotboll på programmet. Redan 1980 drog man i gång ett innebandylag som direkt efter avslutad fotbollssäsong tog plats i korpens innebandyserie grupp 3. Innebandyn sköttes först utanför klubben, och först hösten 1981 blev den en officiell sektion i Kabel Åttio.
Det hindrar inte att fredagen den tredje oktober 1980 blev ett historiskt datum. Då spelade Kabel Åttio sin första innebandymatch någonsin. För motståndet stod AKAB och det var 1x25 minuter i Boråshallens B-hall som gällde.
Korpen kanske inte låter så imponerande, men saken var den att det på 1980-talets början inte fanns någon organiserad innebandy, vilket gjorde att de bästa spelarna höll till just i korpens seriesystem.
325 kronor kostade anmälan för säsongen 1980/81. Samtidigt som den avgiften betalades köpte Kabel Åttio 14 stycken innebandyklubbor på Harry Snells för en total kostnad av 275 kronor.
Innebandy stod kvar på klubbprogrammet till 1986. Under hela den tiden hette arvfienden Odi Profanum. Det var ett gäng före detta Bäckängkillar, bland annat Stefan "Knoppen" Johansson, Björn Dahlbäck och Joakim Lark. Odi Profanum hade en innebandytid i Sturehallen på söndagar, där de behövde sparring. Den sparringen blev Kabel Åttio.
- Det var tungt att ta sig till Sturehallen klockan 13 varje söndag. Med tiden blev det mer och mer fotboll, och ganska snart tog vi över Odi Profanums träningstid. Det var lite fult gjort, minns Christer Lidberg.
Så länge innebandysektionen levde kvar blev det dock ganska ofta slagsmål med plastklubbor i Sturehallen.
Tillbaka till fotbollen. Under 1980 genomfördes alltså bara en handfull träningar. Inför den nästföljande säsongen anlitades Hans "Tjonte" Gustavsson som klubbens första tränare någonsin. Lars "Loppan" Magnusson fungerade som assistent.
Kablarnas insatser under 1980 hade inte imponerat på kommunen, som inte ville släppa ut de bruna på någon gräsplan. Tvärtom fick man tid på Bodas ena sandplan onsdagskvällar 19.00-21.00. Att träna på grus lockade inte kräsna kablar, vilket gjorde att träningsnärvaron var fortsatt usel under 1981. Usla var även resultaten.
Vid sidan av planen levde dock klubben i allra högsta grad. Det festades som aldrig förr - mer om det senare. Dessutom hade en klubbtidning bildats på senhösten 1981. Det första numret av "Kabel News - medlemstidningen som korvar sig" var dock inte klart förrän på försäsongen 1982. Dessutom var 1981 året då klubbens hittills enda bruna träningsoverall såldes med strykande åtgång.
Sportsligt hade alltså de två första åren varit riktigt tunga, och totalt bara inneburit tre vunna matcher.
- Det kändes som att det var nödvändigt att börja vinna lite matcher. Annars hade nog föreningen gått under, säger Peder Westin.
Inför säsongen 1982 gjordes därför en enkät bland spelarna. Där tillfrågades de om de kunde tänka sig att minska sitt alkoholintag samt om de var intresserade av att börja träna.
Svaret på den första frågan är okänt. Däremot visade sig träningsviljan finnas. Det blev alltså lite satsning inför klubbens tredje år i seriespel.
En intressant händelse inträffade efter 1981 års säsong. Då ville Peter Karlsson gå över till Södra Ving. Kabel hade beslutat att inte ta betalt för några spelare, utan ville släppa alla gratis. Det var dock inte så lätt som det var sagt.
- Södra Ving ville verkligen betala för Peter, och tjatade så att Peder till slut gav med sig, berättar Christer Lidberg.
Det hela slutade med att de bruna fick två matchbollar i övergångssumma för sin duktiga mittback. Därmed blev Peter Karlsson den första och hittills enda spelare som Kabel Åttio har sålt. Å andra sidan har klubben aldrig heller betalat för något nyförvärv. De två dyraste spelarna under Kabels första 25 år har varit Anders Burkards från Göteborgsklubben Slätta Damm och Stefan "Zamora" Persson från Sandared. I båda fallen har vi nämligen fått använda två övergångspapper som garanti för att inte lura moderklubbarna...
1982 började alltså kablarna att träna. Det gav utdelning i klart många fler poäng än tidigare år. Dock var det så att verksamheten fortsatt bedrevs på grus. Både hemmamatcher och träningar. För att maximera tiden på gräs hade klubben varit så smart att den spelat ett stort antal hemmamatcher på bortaplan.
Testet att spela hemma på bortaplan hade givit mersmak. I slutet av november 1982 skrev därför kablarna brev till fyra klubbar utanför stan - bland annat Vegby SK - och frågade om man kunde få låna deras gräsplaner. Eftersom de bruna inte ansåg sig ha råd att betala för träningen blev det som väntat genomgående negativa svar.
Kablarna fick fortsätta att jobba på provisoriska lösningar. En sådan var att träna på gräsytan vid benmjölsfabriken på Slättholmen.
- Det var ofta en halvmeter högt gräs där. Men det var gräs, minns Lars Persson - som började spela med kablarna säsongen 1981.
Persson var även ägare av den tidens oöverträffade festlokal - Hotellet. Där kläcktes många mer eller mindre vilda idéer.
- Sent en kväll på Hotellet satt vi och pratade om att vi måste ha målställningar på vår plan vid Slättholmen, minns Persson.
Kablarna tvekade inte att handla omgående.
- Vid halv tolv åkte vi i väg och hämtade virke och körde ut till Slättholmen. Där stod vi mitt i natten till ljuset från bil-strålkastare och spikade målstolpar...
Till följd av den ökade poängskörden 1982 flyttades Kabel Åttio inför 1983 års säsong upp en division till B-reserv. Då krävdes (?) en proffsigare organisation kring A-laget. Som ett led i det skickades Christer Lidberg (Carlsson) på grundkurs i idrottsskador under januari 1983.
- Det var en tejpkurs. Vi köpte också en riktig sjukvårdväska till klubben. Fast det hjälpte inte, eftersom alla inte hade fullt förtroende för mig, minns Christer.
Han kom oftast till matcherna under säsongen 1983 iklädd overall med ett stort rött kors på ryggen. Det skulle visa sig att det inte räckte med proffsigare organisation. Hösten 1983 tog inte kablarna en enda poäng i B-reservserien.
De obefintliga framgångarna fick det att jäsa i klubbledningen. Vid ett styrelsemöte under hösten försökte ett par revolutionära ledamöter få till en kupp mot ordförande Peder Westin, under tiden denne var på toaletten. Hade Peders dassärende tagit lite längre tid skulle troligen revolutionen ha varit ett faktum. Nu svalnade i stället känslorna och Peder satt kvar på ordförandeposten ända fram till 1990.
Och det skulle visa sig att den sportsliga vändningen var närmare än någon hade kunnat ana där på hösten 1983. Faktiskt låg vändningen så nära som den 17 december samma år. Det var då Knallen cup spelades, det var även då FC Kabel Åttio stod för sin största knall någonsin. Kablarna fick nämligen oavgjort, 0-0 mot Elfsborgs allsvenska lag.
- Det var Elfsborgs enda poängförlust i cupen det året, minns Christer Lidberg.
Matchen videofilmades för övrigt. Därmed fick Lidberg nytta av den videofilmskurs han skickades till Esso Motorhotell på Hulta för att gå.
Elfsborgsskrällen följdes upp med 0-0 också mot Brämhult och Borås AIK. Även i slutspelskvalet mot Mariedal blev det oavgjort (2-2). Det fick det inte bli, så sudden death vidtog. Utan målvakter var Mariedal starkast och vann.
Insatsen i Knallen Cup lyfte dock den bruna klubben. Och 1984 skulle bli triumfens år.
Året då FC Kabel Åttio tog sin hittills enda serieseger. Den firades kungligt på Sämshov i Vegby.
- Det var som om vi hade vunnit en Uefacupfinal. Jag minns att jag var inne i omklädningsrummet och sprutade champagne. Tänk om vi kunde göra en sådan resa igen. Det är säkert många som skulle följa med, säger Christer Lidberg som var med på Sämshov som supporter.
Om seriesegern och den fantastiska resan till Vegby finns mycket att berätta. Allt det har dock Peter "Affen" Magnusson redan skrivit en fantastisk artikel om i 25-årsskriften. Vi lämnar alltså seriesegern och går vidare.
Efter mycket om och men - och många års arbete - fick Kabel Åttio sin första klubbdekal lagom till femårsjubiléet i augusti 1984. Till jubiléet togs det även fram en unik, brunrandig Adidas-t-shirt.
Vid årsmötet den 25 november 1984 togs beslut om ett färgtillägg i klubbstadgarna. Det innebär att FC Kabel Åttio i framtiden alltid skall spela i tröjor som är minst 75 procent bruna till färgen.
Med sportsliga framgångar följer alltid större intresse att spela för klubben. Så var det även i Kabel Åttio under 1984. Följden blev att Christer Lidberg tog initiativet till att starta ett B-lag.
- Jag kände att det kom fler och fler duktiga spelare och att flera av oss inte fick spela så mycket, förklarar Christer.
Förslaget möttes av stor skepsis. A-tränarna Lennart Nordin och Peter Magnusson trodde till exempel att B-laget skulle ta onödigt mycket kraft från deras lag. Skeptikerna var även undrande till om Lidberg skulle orka dra runt ett B-lag under en hel säsong.
- De trodde inte på det. Men jag sa att jag tar tag i det, säger initiativtagaren.
Och visst fick han ta tag. Många krafttag krävdes det för att ställa en full elva på planen i varje match.
- Det var mycket mutor och ljug, och jag fick ofta gå och skramla ihop till domarpengarna, minns Christer. Mutorna kunde vara att jag fick lova att komma och hämta spelarna. Dessutom krävde alltid Lars "Iso" Karlsson att få en fruktsoda vid varje match - en fruktsoda och tröja nummer nio. Den vanligaste lögnen var "vi är många så du behöver kanske inte spela så mycket..."
Det var inte enbart hårt arbete att leda Kabels B-lag. Det var en hel del nöje också - och lite makt. En historia Lidberg gärna berättar är om hur han gav Tony Olausson en liten läxa.
- Tony ville synas, gärna dominera. Därför ställde jag upp laget 4-1-5 med Tony ensam på mittfältet i en träningsmatch. "Då kan du dominera på mitten, Tony," sa jag till honom.
Det dröjde inte många minuter in på matchen förrän Olausson vrålade om att laget var tvunget att ändra spelsystem. Så blev det också.
- Fast jag tyckte att det var så gott i omklädningsrummet före matchen, skrattar Lidberg.
Trots återkommande problem att få ihop lag och ledare hade Kabel Åttio därefter B-lag varje år ända fram till sommaren 1999 - då vi tvingades dra oss ur B-lagsserien. Då var skälen till bakslaget såväl spelarbrist som ekonomisk kris. Andrauppställningen var tillfälligt tillbaka 2000, för att åter vara nedlagd säsongerna 2001-03. Lagom till 25-årsjubiléet var den populära B-upplagan - som aldrig varit nära några sportsliga framgångar - tillbaka.
Det var inte bara B-laget som var en nyhet 1985. På hösten samma år gjorde FC Kabel Åttio debut i bowlingsammanhang. Vintern 1985/86 spelade nämligen ett brunt lag i bowlingkorpen. Det slutade näst sist av elva lag, och i Kabel News nummer 8 kan man läsa att spelarna helst ville vara anonyma och inte kunde tänka sig ställa upp med namn.
Mindre officiella sektioner var schack och bordshockey. Fast en hel del turneringar ordnades dock i de båda sittsporterna. Christer Lidberg vill gärna minnas en i hockey, där han tog sig hela vägen till final.
- Men vad hände då? Det blev tipsextraavbrott, och först efter TV-matchen spelade jag final mot en som körde bil, säger Christer uppgivet.
FC Kabel Åttio har alltid varit de snabba vändningarnas klubb. Man kan aldrig ta något för givet. En som vände snabbt är Tomas "Trucken" Jönsson. Han var extremt flitig 1985, och vann träningsligan på imponerande 76 träningar. Eftersom han varit B-lagsspelare fick han efter säsongen frågan om han ville hjälpa till med B-laget under 1986. Jönsson tackade nej, och tur var väl det. 1986 kom han nämligen på första träningen. Sedan sågs han inte till...
Målet för 1985 års seriespel var att kvalificera sig för division VI. Trots att A-laget inte formellt lyckades gick drömmen i uppfyllelse. En friplats räddade situationen. FC Kabel Åttio tog steget upp i den riktiga seriepyramiden till säsongen 1986.
De sista åren på 1980-talet fortsatte lagbygget. En efter en anslöt starka fotbollsspelare till klubben. I takt med att A-laget blev bättre och bättre kom fokus mer och mer att riktas mot fotbollen. Bowling och innebandy lades ner. Och när kablarna blev seriefyra i Boråssexan 1988 kändes det som att något stort var på gång. De två efterföljande säsongerna blev mellanår, även om 1990 innehöll klubbens största utomhusmatch hittills. Då kom nämligen Elfsborg till Ryda för match i Harry Snells cup. Det är för övrigt en av de blott fyra Kabelmatcher under klubbens första 25 år som lokaltidningen BT varit på plats och bevakat. Noterbart i sammanhanget är att vid två av de fyra BT-besöken har artiklarna handlat om motståndarlaget...
Året efter, 1991, blev FC Kabel Åttios bästa hittills. Då slutade A-laget tvåa i division sex, och var en hårsmån från att kvala sig upp i femman. Kvalet innebar dock många välkomna slantar till klubbkassan.
Kabels första 25 år har annars handlat om ständiga ekonomiska problem. Vid uppstarten hjälpte alltså Mariedal till. Efter det har klubben tagit olika vägar för att få ihop pengar till verksamheten. Det har varit utdelning av telefonkataloger, vägstädningar, diverse garderober och så vidare.
Sponsorer har det förstås funnits en hel del under 25 år. De flesta har dock bara gått in med kaffepengar. Men några huvudsponsorer har också kunnat räknas in.
Som redan nämnts var Kameracentrum först ut. De prydde ryggen på klubbens matchdräkter från premiäråret 1980 till och med 1982. Sedan dess har många sponsorer kommit och gått. Fast det har inte varit lätt att hitta företag som vill stödja ett fotbollslag som i princip aldrig syns i massmedia. Till det andra matchstället (1983-85) fick Kabel ingen dräktsponsor alls.
Ett stort undantag från regeln att gå in med småsummor var Intersport (Andersson&Ström) som gick in som huvudsponsor 1985. De gjorde det med ett fördelaktigt avtal som innebar att alla medlemmar i den bruna klubben fick tio procents rabatt på butikens varor med ordinarie pris. Naturligtvis pryddes vårt tredje ställ (1986-88) av just Andersson & Ströms logotyp.
Hösten 1987 var det restaurang Friedmans som gick in med ett fördelaktigt sponsorupplägg. De betalade för tryck på uppvärmningströjor, skänkte 1000 kronor samt matchbollar. Dessutom fick klubben tillgång till restaurangens videokamera. Friedmans fick dock aldrig sitt namn på våra tröjor. På hedersplats där hamnade i stället Borås Emballage på fjärde matchstället (1990-maj 1995). Alcatel IKO Kabel i Grimsås var nästa storföretag ut att pryda våra dräkter. Det gjorde de från maj 1995 till juni 2000. Därefter tog Riksbyggen över som huvudsponsor, och prydde våra matchställ hela vägen över säsongen 2004.
2005 var det dags att ta klubbens sjunde matchställ i bruk. Där har Lars Perssons företag Borås Byggservice fått hedersplatsen. Just Byggservice har tillsammans med Kakservice, Anticimex, Frisk-i-praktiken och Nexans (före detta IKO Kabel i Grimsås) varit klubbens mest pålitliga sponsorer under 2000-talet.
Noterbart är att det har varit lite av en riskaffär att kliva in som Kabel Åttios huvudsponsor. Flera av företagen har nämligen gått omkull ganska snart efter att de hjälpt de bruna brassarna. Kameracentrum, Andersson & Ström och Friedmans är sådana exempel. Multinationella teleföretaget Alcatel gick inte under. De misslyckades dock med sin Nordenlansering och valde att sälja IKO Kabel.
Sponsorsintäkterna i all ära. De har aldrig utgjort grunden i klubbens ekonomi, utan snarare varit en komplettering. Grunden har istället varit spelaravgifter, Kabellotto och kanske framför allt bingolotter.
Kabellotto startades den 6 oktober 1984 i samband med att lottospelet sändes på bästa sändningstid i SVT. Kabellotto blev en ekonomisk mjölkko för klubben. Under de dryga fem år spelet pågick - det dog ut våren 1990 - så inbringade Kabellotto en stor summa pengar. Som exempel kan nämnas att spelet gav närmare 25000 kronor i intäkter året 1988.
- Kabellotto var skitpopulärt, men det var också mycket arbete. Jag och Peder Westin satt på kontoret och skrev ut mängder med listor, säger Christer Lidberg.
För att underlätta rättningen konstruerade dataprogrammeraren Peter Blixt ett rättningsprogram som minskade arbetet rejält.
- Det måste ha varit det första lotto-rättningsprogrammet i världshistorien, för det gjordes nästan innan det fanns datorer. Först rättade vi manuellt. Det var rätt jobbigt med 250 kuponger, säger Peder Westin.
Efter Kabellotto kom Bingolotto som en frälsare. Lars "Loppan" Magnusson lyckades få klubben att börja sälja bingolotter under 1992 - sedan dess har de lotterna varit basen i vår ekonomi.
Återvänder vi till klubbens allra första säsonger var även alla fester bra inkomstkällor. Festerna är väl värda ett eget avsnitt. FC Kabel Åttio är ju en festclub, och har som sådan alltid präglats av sammanhållning och kamratskap.
Kabelandan är ett vedertaget begrepp. "En gång Kabel - alltid Kabel", ett annat. Så har det varit ända från början. Under föreningens fem första år var det till exempel bara två spelare som slutade.
Någon officiell klubblokal har kablarna aldrig haft. Det märks på placeringen av den årliga avslutningsfesten. 1980 hölls den i Mariedalsstugan. 1981 i Aplared. 1982 hos Bågskytteföreningen. 1983 och 1984 på Lages motell. 1985 på Restaurang Frans Josef och så vidare.
Stora delar av 1990-talet var det Bäckängsskolan som gällde. Under senare år har rundflyttningen fortsatt. 1999 hölls femkampen i Bäckängsskolans gympahall och resten av festligheterna i Kultkompaniets lokal på Gågatan. 2000 var det Bäckängskolans hall samt en lokal på Skolgatan som gällde. 2001 hölls festen på Borås byggservice, 2002 i Mariedalsstugan, 2003 på Anticimex och 2004 samt 2005 var det femkamp i Trandaredsskolans hall samt prisutdelning i en lokal på Sparregatan.
Faktum är att kablarna redan under hösten 1980 annonserade i BT efter en klubblokal. Vid ett flertal tillfällen under åren som följde kom frågan åter upp på dagordningen. Hösten 1987 fanns bland annat en liten lokal på Alingsåsvägen - som tidigare hade tillhört Bellas video - uppe för diskussion. 1000 kronor i månadshyra för 35 kvadratmeter ansågs dock inte skäligt.
1980 behövdes egentligen ingen officiell lokal. Det fanns nämligen en inofficiell - Hotell Sidogången. Det handlade om Lars Perssons barndomshem, en villa på Sidogången 13. Som 19-åring (1979) köpte Lars loss huset. Köpet sammanföll alltså med Kabel Åttios tillkomst. Fram till 1983 var Hotellet - som det kallades - en minst sagt välbesökt festlokal.
- När jag slutade jobba på fredagarna åkte jag hem fort som f--n för att städa kåken. Ganska snart efteråt kom folket, och sedan var det fest fram till sent på söndag eftermiddag, berättar Lars.
Hotellet blev snart ett vedertaget begrepp i stan, inte minst bland taxichaufförerna. Flera år efter att hotellet slagit igen, skulle det vara en efterfest där. Christer Lidberg minns hur han hoppade in i en taxi och sa:
- Vi skall till Hotellet.
- Det var länge sedan jag hörde det. Sidogången 13, va? svarade chauffören nostalgiskt.
Upplägget på Hotellet var ungefär detsamma varje helg. Efter innebandymatchen i korpen - de spelades på fredagskvällarna - strömmade folket in för förfest. Sedan blev det utgång, och så avslutades natten med efterfest. Och då rullade filmen Jack (efter Ulf Lundells bok) på videon.
- Jag har nog sett den första timmen på den filmen ungefär 580 gånger, säger Persson.
Själv var han sällan speciellt bakis. Så tidigt på morgonen kunde han smyga runt och kika i rummen hur många det var som hade checkat in den här natten. Vissa var mer trogna gäster än andra. Peter "Affen" Magnusson var definitivt den allra mest trogne.
- Affen bodde jämt på Hotellet, säger Persson.
- Jag upplevde det aldrig som något hotell hos Persson, för vi fick nästan ingen frukost. Jo, ibland fick vi litet majonnäs. Dessutom fick jag nästan aldrig sova i någon säng, utan jag fick ligga bakom hörnsoffan. Och jag var ju tvungen att bo någonstans när Tomas "Torsken" Torstensson stängde sitt hotell några kvarter bort. Vad skulle jag göra? säger stamgäst Magnusson själv.
För att bjuda tillbaka lite till ägaren samlade gästerna ihop alla pantburkar och flaskor i garaget. Det kunde bli ett ansenligt antal - som tog stor plats i garaget.
- Ibland fick jag inte in bilen, säger Persson.
Pantpengarna skulle gå till olja för att hålla huset varmt. Ibland hade gästerna dåligt samvete och ville hjälpa Persson med andra sysslor. Ett omtalat exempel var när Anders Hallin tog med sig sina föräldrars gräsklippare och gjorde snyggt i trädgården.
- När jag kom hem blev jag skitförbannad. Var är mina maskrosor? frågade jag. Hallin bara stod och tittade och blev sååå lång i ansiktet, berättar Persson - som hade tänkt göra maskrosvin.
Hotellet var alltså mycket välbesökt. Som mest var där cirka 60 personer. Det var i samband med att laget firade seriesegern 1984.
- Då blev det många tomflaskor till oljan...
På somrarna var Hotellet stängt. Då rullade i stället Kabelvagnen - en brun husvagn - mot Varberg på helgerna.
- Varenda sommarhelg i två-tre år gick den. Vi hade inte råd att ta in på campingplats, utan parkerade utanför Varbergs fästning, berättar Persson. Trogna passagerare var Peter "Affen" Magnusson, Lars "Loppan" Magnusson, Lars "Iso" Karlsson, Anders "Halle" Hallin, Hans-Ove "Uwe" Kjörnsberg samt Ulf "Rudis" Rydhammer. Även Kabelvagnen blev snart ett vedertaget begrepp bland semesterfirare i Varberg. Alla visste var den bruna skönheten stod parkerad.
Kablarna reste över huvud taget mycket under de första åren. Klubben kom ju till på en resa till Gran Canaria. Åren efter blev det resor till Ibiza, England, Mallorca och så vidare. Ett pålitligt Kabelresemål var italienska Alassio. Dit begav sig till exempel Christer Lidberg tolv år i rad. Det var också där dagens kirurg fick sitt första smeknamn, Rednose.
- Det fanns två skäl till det. Dels för att jag alltid brände mig på näsan, dels för att jag lätt får vinnäsa, berättar Kirurg Rednose.
Faktum är att Kirurg Rednose ibland även kallades Bee-Bopp eftersom Affen - när han var överförfriskad - ofta använde kompisens röda mule som tuta.
Det festades alltså rejält i klubben på början av 1980-talet. Men faktum är att det redan hösten 1983 gnälldes på att Festclub Kabel Åttio hade för få fester.
- Det var nog då Maggan kom in i bilden, och Hotellet stängde, funderar Lars Persson.
Även med Maggan i bilden öppnade Hotell Sidogången vid vissa väl valda tillfällen de kommande åren. Ett sådant exempel var alltså seriesegern 1984.
Klagomålet om för få fester återkom även hösten 1986. Då var det mer förståeligt. På slutet av 1980-talet utvecklades nämligen FC Kabel Åttio från en festclub som då och då spelade fotboll till en fotbollsklubb som då och då festade.
Den fina gemenskapen - Kabelandan - försvann dock inte. Den har levt kvar under klubbens samtliga år. "En gång Kabel - Alltid Kabel" gäller i högsta grad fortfarande.

Av Johan Rydén

© Johan Rydén, Henrik Malm